I del2 kommer det handla om mitt dåliga självförtroeende och en vän som gått bort.

_______________________________________________________________________

Sedan i omkring ettan började bry mig mer om utseendet. Jag tog på mig kjol och linne på vintern, och mamma sa att jag var tvungen att ta på mig byxor och t-shirt. Jag gjorde det, men packade ändå ned det jag hade tänkt ha på mig i smyg i ryggsäcken. Det var dumt men jag förstod inte bättre.

Lite senare, i 3an, så började jag bli kallad ful och jag tog åt mig enormt hårt av det.

Det småsnackades ibland om mitt utseende och tillslut kom det fram till mig. Det var hemskt. Jag fick mycket sämre självförtroeende, och brukade då mycket oftare ställa mig framför spegeln och undrade ''varför föddes jag såhär ful? varför blev jag inte som dom populära o snygga tjejerna?". Sedan i fyran så blev jag kallad häxa för att jag var ful, hora, anorexiabarn, sär o.sv Jag fattar inte vad dom som sa/skrev det tänkte med? Dom borde veta mycket väl att jag tar illa upp av det och dom borde förstå HUR illa upp jag tar av det. Jag grät. Jag grät jättemycket. 

Jag förlorade all självförtroeende jag hade. Jag inte gjort dom personerna, som kallade mig för ful o.sv, något, tvärtom, jag hade varit snäll och behandlat dom som vänner. Jag fattade inte vart det kom ifrån?

Det tog så jävla hårt på mig och det förstod dom aldrig. För att jag log på utsidan, men grät på insidan. Det har hänt att jag skolkat för att jag inte vill bli kallad för något, eller inte vara med om att få kämpa för att hitta nån att vara med på rasten, som jag nämnde i förra inlägget. Det är och var hemskt.

_____________________________________

Får fortsätta på del3.

Kram.

_____________________________________________________________________________________