Del 3 kommer handla om när en vän till mig valde att ta sitt liv p.ga mobbning och utpressning.

_____________________________________________________________________________________

Lyssna gärna på låten här under, lyssnar på den iaf medans jag skriver, man får liksom in känslan.

Den brukar jag lyssna på när jag mår dåligt. Den får mig att må bättre ibland på sätt o vis o.sv

Det var då en vän, på 13 år. Jag visste att hon mådde dåligt. Vi fanns där för varandra då vi förstod varandra, vi mådde då båda dåligt. Det var lätt att prata med henne och hon förstod mig, lika bra som jag förstod henne. Vi hade verkligen kunnat ha bättre kontakt. Det önskar jag att jag hade kunnat få med henne, innan hon gick bort.. det är så mycket man ångrar nu som man inte fick göra eller säga.. Man trodde inte det skulle bli så, det fanns inte tankar på att hon faktiskt skulle ta sitt liv en dag. Men det gjorde hon.  Jag vill bara säga först, till mina vänner, ni ser mig glad o.sv, ni kanske tror att jag glömt henne, men nej. Jag tänker på henne extremt mycket. "Ame du gråter ju inte, du skrattar, du tänker ju inte på henne ens" jag behöver inte gråta inför andra för att det ska betyda att jag tänker på henne. Man måste gå vidare, även om det är så jävla tufft. Det är obeskrivligt svårt att tänka på att en fantastiskt fin tjej, inte klarade livet mer och beslöt sig för ett val som gjorde att hon aldrig mer kunde andas på denna jord. Hon lämnade mig och alla andra här, med stor sorg. Hon lämnade ifrån sig fina minnen. Det saknas en stor plats i mitt hjärta just nu.. Det är så jävla känsligt ämne att en ändå nära vän gått bort, så tufft att jag sitter och gråter över tangentbordet just nu. Ni som varit med om detta, förlorat en vän eller bästa vän, även släkt o.sv, ni förstår hur det känns. Det är obeskrivligt sorligt. 

Jag kände henne via internet och jag fick aldrig träffa henne. 

Jag har tänkt på att.. det är så lätt det där.. att bara ta livet.

Vips så är man borta, då är livet borta från jorden. Man kan välja mellan att fortsätta kämpa, eller bara ta ett beslut som snabbt är taget. Det är stor skillnad mellan dom valen, och dom gör stor skillnad också.

Jag tror aldrig att ens vänner, dom som finns där, dom man får prata ut med, ÄNDÅ inte förstår HUR dåligt man mår. För jag tror inte att någon förstod att hon skulle begå sitt liv. Vi förstod att hon mådde dåligt, men vi visste inte att det skulle gå ''så långt''. Hade jag vetat att det var så pass allvarligt, så hade jag gjort mycket mer för att hålla kvar hennes fötter på jorden så att säga. 

______________________________________________________________

Vill ni ha del4? 

I del2 kommer det handla om mitt dåliga självförtroeende och en vän som gått bort.

_______________________________________________________________________

Sedan i omkring ettan började bry mig mer om utseendet. Jag tog på mig kjol och linne på vintern, och mamma sa att jag var tvungen att ta på mig byxor och t-shirt. Jag gjorde det, men packade ändå ned det jag hade tänkt ha på mig i smyg i ryggsäcken. Det var dumt men jag förstod inte bättre.

Lite senare, i 3an, så började jag bli kallad ful och jag tog åt mig enormt hårt av det.

Det småsnackades ibland om mitt utseende och tillslut kom det fram till mig. Det var hemskt. Jag fick mycket sämre självförtroeende, och brukade då mycket oftare ställa mig framför spegeln och undrade ''varför föddes jag såhär ful? varför blev jag inte som dom populära o snygga tjejerna?". Sedan i fyran så blev jag kallad häxa för att jag var ful, hora, anorexiabarn, sär o.sv Jag fattar inte vad dom som sa/skrev det tänkte med? Dom borde veta mycket väl att jag tar illa upp av det och dom borde förstå HUR illa upp jag tar av det. Jag grät. Jag grät jättemycket. 

Jag förlorade all självförtroeende jag hade. Jag inte gjort dom personerna, som kallade mig för ful o.sv, något, tvärtom, jag hade varit snäll och behandlat dom som vänner. Jag fattade inte vart det kom ifrån?

Det tog så jävla hårt på mig och det förstod dom aldrig. För att jag log på utsidan, men grät på insidan. Det har hänt att jag skolkat för att jag inte vill bli kallad för något, eller inte vara med om att få kämpa för att hitta nån att vara med på rasten, som jag nämnde i förra inlägget. Det är och var hemskt.

_____________________________________

Får fortsätta på del3.

Kram.

_____________________________________________________________________________________

För att lära känna mig bättre och så att du inte drar förhastade slutsatser om vem jag är.

Jag är då en tjej på 11 vårar, 12 i April och föddes då alltså år 2001. Jag var en riktigt glad bebis som älskade att skratta. Jag var väldigt speciell och ville undersöka världen ordentligt, även riktigt onödiga saker, jag var busig. Jag var liten och som alla andra små barn, så hade jag inga bekymmer och tänkte inte så mycket utan lekte bara på dagis och klädde ut mig med mina kompisar. Åren gick och jag började 6års = munkebergsskolan och jag var väldigt blyg. Jag kommer ihåg att jag gick runt och försökte hitta någon kompis, men det gick inte så bra, för jag kände inte så många, och resten av dom jag kände var med sina föräldrar, mina föräldrar hade inte tid att va där första dagen med mig, mer än kanske 15 min. Så jag gick runt och tittade lite, ensam. Jag fick fler o fler kompisar under åren på munkebergsskolan. Jag fick, och förlorade. Sedan, i ettan, dagen på en kavalkad/uppvisning i ettan. Var det en kille, Tobias, som skulle dansa break dance helt själv inför alla. Pappa filmade under hela uppvisningen, så man ser tydligt på kameran att jag blev kär, haha. Jag blev alltså dödskär i Tobias den kvällen. Det tog inte länge alls, innan det kom fram till honom. Jag var efter det inte alls blyg med att visa min känslor, inte bara för honom, utan för alla. Så på rasterna, hahah.. så brukade jag skrika ''JAG ÄR KÄR I TOBIAS'' haha, döör. 

Iallafall, åren gick o.sv det var nu det började. I trean/tvåan. Jag förlorade vänner b.la tack vare att jag var med en fd. vän, som inte alls var bra sällskap med mig, men det märkte jag inte själv. Jag tappade flera vänner eftersom.. dom försvann fort. Jag blev kaxig. Tillslut, efter kanske ett år tillsamans med hen, så insåg jag det, att det inte var ett bra sällskap. Jag slutade vara med hen. Dock hade jag ju i stort sätt inga vänner kvar och ångrade vad jag hade gjort. Jag fick redan då kämpa med att hitta någon att va med på rasten då min dåvarande bästa vän (fortfarande fin vän) hade flyttat till Uppsala. Jag började bli lite smått ensam men hade fortfarande kompisar jag kunde va med ändå, som tur var.

Jag började 4an på Tunaskolan, en ny start. Jag blev helt förtvilad när jag såg att dom skulle dela klassen jag gått i, mitt itu, så att Tobias gick i den andra klassen. (btw, för er som tänker ''ame kom till saken'' så kan ni sluta läsa eller bara hoppa i texten) Jag började då i 4B. Jag var glad att jag fått en ny fröken, ny skola, en nystart helt enkelt då jag hade mått lite halvdåligt av persnoliga skäl, som jag faktiskt inte vill dela med alla.

Jag... märkte att jag fick kämpa extremt för att hitta någon kompis att vara med på rasten, men jag ville samtidigt inte vara för på o bara hoppa in, eller fråga när jag såg att personen redan var med någon. Det var riktigt svårt. Det pågick så under i stort sätt hela 4an. Jag fick kämpa för att va med någon. Jag berättade aldrig för mina föräldrar exakt hur det låg till, för jag trodde dom skulle tro att jag blev mobbad, men jag visste inte själv om det var så eller inte då, om jag blev mobbad eller inte.

Efter fyran, när sommarlovet kom, var det extremt jobbigt för mig. Jobbigt som aldrig förr. Det var då bomben small så att säga. Jag ringde kompisar,  i stort sätt ingen var hemma, dom som var hemma, hade redan planerat en massa kul och kunde inte. (mycket ''jag'' javet, men det handlar om mig så i don't give a fuck ;P) Jag satt 95% av tiden framför datorn under sommarlovet och försökte gömma mig från verkligheten. Jag grät när ingen var hemma, eller så  grät jag tyst under täcket för att min familj inte skulle höra min snyftningar. Jag har aldrig varit öppen med mina känslor för min familj, av någon anledning. Jag har alltid velat hålla dom för mig själv.

Jag tappade iaf mina kärlekskänslor för Tobias, och vi blev bästa vänner ''istället''. Han var, och är, den mest underbaraste personen jag träffat och är som en brort till mig. Han åkte under sommarlovet till Grekland, och jag var hemma. Jag saknade honom enormt, för han hade alltid funnits där och hade låtit mig prata med honom om det var något. Jag kände mig helt helt ensam, även om jag var det, men jag hade ju Tobias.

Det var ingen jag kunde prata med. Ni kanske inte förstår hur det känns? Det är extremt svårt att förstå, hur liten man känner sig, när man inte har några kompisar.

_____________________________________________________________

Får ta o göra en del2 senare. Detta är privata saker egentligen, men tar itne med allt för privat.

Men jag valde att dela detta med er.

_____________________________________________________________

Del2 kommer handla om mitt dåliga självförtroeende, en vän som gått bort och lite saker som är ''uppdaterade''/hänt 2012/2013.

Varit med asfina vänner idag. Soso, calle, karen och nobel.

Vi har haft grymt kul :D Hahah, även om det var kallt som satan ute, vilket jag inte visste, så tog jag på mig ett par dojjor som jag brukar ha på sommaren.. ooopsi ;) Inga vantar o ingen mössa heller men ja, yolo, nemen.

IALLAFALL jag frös som fan när jag kom dit så vi var ba inne och typ chillade.

Karen laddade ned typ scary maze game på sin mobil så vi skrämde varandra med det haha.

Sedaaaan så drog vi till tunavallen för att se fotbollsmatch och förväntade oss snygga killar i vår ålder typ, men nä. Men matchen slutade rätt så snabbt så vi hann knappt kolla på den då vi kom typ på slutet, istället köpte vi klubbor ;D

sen så gav dom mig ett tuggummi och sa ''här smaka'' så sa jag typ vad smakar det, och dom svarade ungefär jordgubb. Det kom tydligen från persien. Jag var asfeg och sa ''jag lovar ni lurar mig, vad får jag göra om det smakar äckligt?'' så satt vi o försökte komma på nåt, tillslut så blev det att jag fick alla bilder soso hade på tobias i hennes mobil HHAHAHA, för tobias är söt och blir alltid bra på bild om ni undrar. Seeeen så stoppade jag in tuggummit i munen och tuggade typ tre tuggor innan jag spottade ut det. DET SMAKADE FAN KLOAK ELLER NÅT HAHAHA.