För att lära känna mig bättre och så att du inte drar förhastade slutsatser om vem jag är.

Jag är då en tjej på 11 vårar, 12 i April och föddes då alltså år 2001. Jag var en riktigt glad bebis som älskade att skratta. Jag var väldigt speciell och ville undersöka världen ordentligt, även riktigt onödiga saker, jag var busig. Jag var liten och som alla andra små barn, så hade jag inga bekymmer och tänkte inte så mycket utan lekte bara på dagis och klädde ut mig med mina kompisar. Åren gick och jag började 6års = munkebergsskolan och jag var väldigt blyg. Jag kommer ihåg att jag gick runt och försökte hitta någon kompis, men det gick inte så bra, för jag kände inte så många, och resten av dom jag kände var med sina föräldrar, mina föräldrar hade inte tid att va där första dagen med mig, mer än kanske 15 min. Så jag gick runt och tittade lite, ensam. Jag fick fler o fler kompisar under åren på munkebergsskolan. Jag fick, och förlorade. Sedan, i ettan, dagen på en kavalkad/uppvisning i ettan. Var det en kille, Tobias, som skulle dansa break dance helt själv inför alla. Pappa filmade under hela uppvisningen, så man ser tydligt på kameran att jag blev kär, haha. Jag blev alltså dödskär i Tobias den kvällen. Det tog inte länge alls, innan det kom fram till honom. Jag var efter det inte alls blyg med att visa min känslor, inte bara för honom, utan för alla. Så på rasterna, hahah.. så brukade jag skrika ''JAG ÄR KÄR I TOBIAS'' haha, döör. 

Iallafall, åren gick o.sv det var nu det började. I trean/tvåan. Jag förlorade vänner b.la tack vare att jag var med en fd. vän, som inte alls var bra sällskap med mig, men det märkte jag inte själv. Jag tappade flera vänner eftersom.. dom försvann fort. Jag blev kaxig. Tillslut, efter kanske ett år tillsamans med hen, så insåg jag det, att det inte var ett bra sällskap. Jag slutade vara med hen. Dock hade jag ju i stort sätt inga vänner kvar och ångrade vad jag hade gjort. Jag fick redan då kämpa med att hitta någon att va med på rasten då min dåvarande bästa vän (fortfarande fin vän) hade flyttat till Uppsala. Jag började bli lite smått ensam men hade fortfarande kompisar jag kunde va med ändå, som tur var.

Jag började 4an på Tunaskolan, en ny start. Jag blev helt förtvilad när jag såg att dom skulle dela klassen jag gått i, mitt itu, så att Tobias gick i den andra klassen. (btw, för er som tänker ''ame kom till saken'' så kan ni sluta läsa eller bara hoppa i texten) Jag började då i 4B. Jag var glad att jag fått en ny fröken, ny skola, en nystart helt enkelt då jag hade mått lite halvdåligt av persnoliga skäl, som jag faktiskt inte vill dela med alla.

Jag... märkte att jag fick kämpa extremt för att hitta någon kompis att vara med på rasten, men jag ville samtidigt inte vara för på o bara hoppa in, eller fråga när jag såg att personen redan var med någon. Det var riktigt svårt. Det pågick så under i stort sätt hela 4an. Jag fick kämpa för att va med någon. Jag berättade aldrig för mina föräldrar exakt hur det låg till, för jag trodde dom skulle tro att jag blev mobbad, men jag visste inte själv om det var så eller inte då, om jag blev mobbad eller inte.

Efter fyran, när sommarlovet kom, var det extremt jobbigt för mig. Jobbigt som aldrig förr. Det var då bomben small så att säga. Jag ringde kompisar,  i stort sätt ingen var hemma, dom som var hemma, hade redan planerat en massa kul och kunde inte. (mycket ''jag'' javet, men det handlar om mig så i don't give a fuck ;P) Jag satt 95% av tiden framför datorn under sommarlovet och försökte gömma mig från verkligheten. Jag grät när ingen var hemma, eller så  grät jag tyst under täcket för att min familj inte skulle höra min snyftningar. Jag har aldrig varit öppen med mina känslor för min familj, av någon anledning. Jag har alltid velat hålla dom för mig själv.

Jag tappade iaf mina kärlekskänslor för Tobias, och vi blev bästa vänner ''istället''. Han var, och är, den mest underbaraste personen jag träffat och är som en brort till mig. Han åkte under sommarlovet till Grekland, och jag var hemma. Jag saknade honom enormt, för han hade alltid funnits där och hade låtit mig prata med honom om det var något. Jag kände mig helt helt ensam, även om jag var det, men jag hade ju Tobias.

Det var ingen jag kunde prata med. Ni kanske inte förstår hur det känns? Det är extremt svårt att förstå, hur liten man känner sig, när man inte har några kompisar.

_____________________________________________________________

Får ta o göra en del2 senare. Detta är privata saker egentligen, men tar itne med allt för privat.

Men jag valde att dela detta med er.

_____________________________________________________________

Del2 kommer handla om mitt dåliga självförtroeende, en vän som gått bort och lite saker som är ''uppdaterade''/hänt 2012/2013.